Min farfar hette Allan Englund och han blev 98 år gammal, ända till slutet fortsatte han att “knacka i sten”. Tyvärr gick han bort medan jag själv fortfarande bodde i en lägenhet i stan, långt bort från ett liv som gjorde det möjligt att drömma om att få arbeta i sten.

Varken min pappa eller någon annan av hans fem syskon valde att följa i farfars fotspår och när Allan gick bort blev hans verktyg liggandes i en lada långt upp i de värmländska finnskogarna. Där började de med åren samla damm.

Själv hade jag gift mig med en ölänning, vars far ägde ett berg av sten, därefter sveptes världen in i en pandemi och vi fick ett barn som inte sov.

Utmattad flydde jag sommaren 2022 till min ungdoms ö (Gotland) och gick min första stenhuggarkurs hos Anders Thorlin i Vänge gamla skola. Stenen som material fick mig på fall direkt. Att hugga kändes som att komma hem, och där och då föddes drömmen. En dröm om att en dag få jobba med sten på heltid.

Det meditativa i “knackandet” i kombination med varje stens unika hemligheter och oförutsägbarhet triggade min fantasi och skaparlust.

Jag dammade av en del av verktygen där uppe i ladan och fick tillåtelse att låna med dem hem till Öland, jag köpte lite nya marmorverktyg och byggde tillsammans med Karin Nilsdotter upp en stenhytta i vår by. Vi fick strax sällskap av skulptören Clara Sörnäs och bildade skulpturkollektivet Stenhuggarkvinnor.

Hösten 2024 blev jag antagen till den öländska Kulturinkubator på Capellagården och bestämde mig därmed för att satsa helhjärtat på min stenkonst.

I dag arbetar jag heltid som konstnär och hugger framförallt skulpturer i Öländsk kalksten.

…