Min farfar hette Allan Englund och han blev 98 år gammal, ända till slutet fortsatte han att “knacka i sten”. Tyvärr gick han bort medan jag själv fortfarande bodde i storstan och hyrde en lägenhet i andra hand, långt bort från ett liv som gjorde det möjligt att drömma om att få arbeta i sten.

Varken min pappa eller någon annan av hans fem syskon valde att följa i farfars fotspår och när Allan gick bort blev hans verktyg liggandes i en lada långt upp i de värmländska finnskogarna, där de började samla damm.

Men så gifte jag mig med en ölänning, vars far ägde ett berg av sten, världen sveptes in i en pandemi och vi fick ett barn som inte sov.

Utmattad flydde jag sommaren 2022 till min ungdoms ö (Gotland) och gick min första stenhuggarkurs hos Anders Thorlin i Vänge gamla skola. Stenen som material fick mig på fall direkt och där och då föddes drömmen. En dröm om att en dag få jobba med sten på heltid.

Det meditativa i huggandet (eller “knackandet” som farfar alltid sa) i kombination med varje stens unika hemligheter och oförutsägbarhet triggade min fantasi och skaparlust.

Jag dammade av en del av verktygen där uppe i ladan och fick tillåtelse att låna med dem hem till Öland, jag köpte lite nya marmorverktyg och byggde tillsammans med Karin Nilsdotter en stenhytta.

Hösten 2024 blev jag antagen till den öländska Kulturinkubator på Capellagården och bestämde mig därmed för att satsa helhjärtat på min stenkonst.

…